Svenska lungcancermötet arrangerades i år 12–13 maj på ett vackert och blåsigt Särö. Efter mingel med kaffe och smörgås hälsades vi välkomna av Kristina Lamberg som berättade att det första mötet hölls för 30 år sedan, ett jubileum således!
Den första delen av mötet ägnades åt den brännande frågan om lungcancerscreening. Med Jaroslaw Kosieradzki som moderator fick vi ta del av arbetet för implementering av screening i Norden.
Kosieradzki, som är lungläkare i Lund och medlem i Svenska lungcancerstudiegruppen (SLUSG), inledde med att gå igenom de screeningstudier med lågdos datortomografi (DT) som finns sedan tidigare; Italienska DANTE och danska DLCST där man inte såg någon skillnad i lungcancermortalitet, nordamerikanska NLST där screening med lågdos DT signifikant minskade såväl lungcancermortaliteten som den totala mortaliteten, italienska MILD som vid 10-årsuppföljningen påvisade riskreduktion för lungcancermortalitet och totalmortalitet och till sist nederländska NELSON som visade ett ökat antal upptäckta cancrar i screeninggruppen, lägre stadium på de som upptäcktes samt en reducerad mortalitet i lungcance
Förslag för svensk lungcancerscreening
Därefter tog Bengt Bergman, lungläkare i Göteborg och SLUSG-medlem, vid på länk och redogjorde för det arbete som svenska lungcancerstudiegruppen gjort inför implementering av lungcancerscreening i Sverige. Med grund i de screeningstudier som visat påverkan på mortalitet, framför allt NELSON och NLST, har ett förslag till upplägg för svensk lungcancerscreening tagits fram.
Inklusionskriterierna liknar i stort de som användes i NELSON-studien med tillägget att personen ska bedömas klara och acceptera radikal behandling. De som omfattas av screeningen ska enligt SLUSG:s förslag vara 50–74 år, ha rökt minst 15 paketår och ha slutat röka för högst 20 år sedan. Screeningen föreslås göras med lågdos DT och tanken är att använda mjukvara för detektera rundhärdar på DT-bilderna som sedan också ska granskas av radiolog. Röntgen ska utföras vartannat år och avslutas vid 75 års ålder, diagnos av lungcancer eller då det gått mer än 20 år sedan rökstopp. Deltagarna i screeningprogrammet ska erbjudas rökavvänjning.
Inbjudan till screening föreslås ske med generiskt kallelsesystem via regionalt cancercentrum (RCC). Med tvåårsintervall beräknas det bli ca 37 000 screeningomgångar/år.
I ett pilotprojekt kallat Stockholmsprojektet har ett frågeformulär motsvarande det som skulle bli aktuellt i ett screeningprogram för lungcancer i Sverige skickats ut till kvinnor som screenas för bröstcancer.
Sammanfattningsvis bedöms det nu finnas en vetenskaplig grund för att breddinföra lungcancerscreening för lungcancer med lågdos DT i Sverige. Screeningen bedöms vara kostnadseffektiv enligt de beräkningar och uppskattningar som gjorts och en dialog pågår med Socialstyrelsen avseende beredning och utredning för ett nationellt införande.
Nordiska erfarenheter av lungcancerscreening
Förmiddagsprogrammet fortsatte därefter med ett föredrag av Tomas Hansen om radiologi vid lungcancerscreening. Hansen, som är chef för thoraxradiologisektionen på Akademiska sjukhuset, frågade sig bland annat hur granskningen ska ske, hur de radiologiska fynden ska kommuniceras, vilken teknik som ska användas och vilka resurser som krävs.
Avseende hur granskningen ska ske har tidigare studier visat att kombinationen av CAD, computer aided detection, och granskning av radiolog ger bäst resultat avseende upptäckta noduli. Flera av studierna är dock gjorda med thoraxradiologer som granskare och denna specialitet finns inte formaliserad i Sverige. Frågan är därför om det behövs en certifierad lungcancerscreeningradiolog för att granskningen ska hålla samma kvalitet som i studierna.
När noduli sedan väl har hittats behövs en strategi för hur de ska karaktäriseras och hur fynden ska rapporteras. En modell för strukturerad tolkning och rapportering är det amerikanska Lung-RADS där fynden graderas på en skala 1–4 beroende på hur stark malignitetsmisstanke de inger. Siffran 1 anger att ingen noduli upptäckts och siffran 4 att fyndet är malignitetssuspekt. I modellen ingår också en rekommendation avseende åtgärd beroende på vilken siffra man bedömt det som.
Nästa fråga som behöver lösas är tekniken. Det förslag som Hansen framför är lågdos-DT i full inandning med snittjocklek 0,6 mm, total stråldos under 1mSv och kommersiellt tillgänglig CAD-mjukvara.
Gällande resursbehovet skulle nationellt krävas 4–5 radiologer, 4–5 sköterskor, 4–5 undersköterskor/dag för att utföra screeningen om deltagande motsvarar SLUSG:s estimat.
Sist ut i screeningblocket var Haseem Ashraf, thoraxradiolog vid Akershus University Hospital och lektor vid Oslo universitet. Han har varit engagerad i lungcancerscreeningprojekt i såväl Norge som Danmark. I Norge deltar han i projektet TIDL – Tidig Diagnostik av Lungekreft.
Resan mot brett införande av lungcancerscreening i Norge liknar mycket den i Sverige. Liksom här har NELSON-studien varit en viktig milstolpe, då den påvisar nyttan av screening i en europeisk kontext.
Inom ramen för TIDL pågår nu en pilotstudie för lungcancerscreening i Oslo. Den är en del av det europeiska projektet ”4-IN THE LUNG RUN” och planeras pågå 2021–2024. I denna inkluderas män och kvinnor mellan 60 och 79 år med minst 40 paketårs rökning i bagaget. Ca 10 000 inbjudningar kommer att skickas ut och 1000 personer beräknas bli inkluderade i screeningarmen. Dessa kommer att följas med datortomografi samt erbjudas rökavvänjning. En kontrollarm kommer endast att erbjudas rökavvänjning och en andra kontrollarm kommer varken erbjudas DT eller rökavvänjning. De i DT-armen kommer att randomiseras till röntgen en eller två gånger per år.
I den norska pilotstudien sätts således den nedre åldersgränsen och antalet paketår högre än i SLUSG:s förslag för svensk lungcancerscreening. Enligt Ashraf är tanken att på sikt minska den nedre åldersgränsen och antalet paketår som krävs för inkludering.
Övergripande om strålbehandling
Efter en god lunch fortsatte programmet på torsdagseftermiddagen med temat strålbehandling. Moderator för segmentet var Jan Nyman, onkolog på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Först ut var Anderas Hallqvist, även han onkolog på Sahlgrenska sjukhuset. Han inledde med en översikt om strålningens begrepp och definitioner och gick sedan vidare med strålningens kliniska användning.
Vi fick veta att strålning är partiklar eller vågor som oberoende av materian rör sig genom vacuum eller materia. Den är uppdelad i elektromagnetisk strålning såsom radiovågor, röntgen, fotoner och gammastrålning samt partikelstrålning, dvs alfa- eller betapartiklar och neutroner. Den kan också delas upp i joniserande och icke-joniserande strålning beroende på om den har tillräcklig energi för att frigöra elektroner från atomer.
Strålning verkar främst genom sin effekt på vattenmolekyler där radiolys gör att fria radikaler bildas.
I kliniken används strålning vid behandling med radioaktiva läkemedel, så kallade radiofarmaka. Ett exempel på denna användning är radiojodbehandling vid sköldkörtelcancer. En annan behandlingsmetod är brachyterapi där strålkällan placeras inuti det som ska strålas, t ex vid behandling av prostatacancer. En tredje behandlingsmodalitet är extern strålning, vilket är det vi främst använder vid behandling av lungcancer. Vid denna typ av strålbehandling används en linjäraccelerator för att generera foton- och elektronstrålning.
Vi fick också en genomgång av flödet vid och förberedelserna inför strålning samt en sammanfattning av viktiga begrepp och förkortningar.
Inför dosplanering görs en DT där man identifierar GTV, gross tumor volume, dvs den verifierade tumörvolymen samt CTV, clinical target volume, som omfattar GTV samt en marginal för mikroskopisk sjukdom för att utifrån detta bestämma en PTV, planning target volume, en symmetrisk expansion av CTV för att säkerställa att den ordinerade dosen deponeras i CTV. Man identifierar också OAR, organs at risk, dvs strålkänsliga organ nära tumören. Till sin hjälp vid dosplanering har man ett dos-volymhistogram som visualiserar stråldosen till olika strukturer vid en tänkt strålbehandling.
Vid strålbehandling finns olika principer för fraktionering. Konventionell strålbehandling ges typiskt som 2 Gy en gång om dagen måndag till fredag i ca sex veckor. Vid hyperfraktionerad eller accelererad strålbehandling ges strålbehandling flera gånger dagligen och vid hypofraktionerad ges en högre dos åt gången under kortare tid. Om behandlingen ges endast som en enstaka hög dos benämns den ”radiosurgery”.
Vid kombinerad behandling med strålning och farmaka ger man antingen den farmakologiska behandlingen först, sekventiell behandling, eller parallellt, konkomitant.
Stereotaktisk strålbehandling innebär bildstyrd precisionsstrålbehandling till höga doser i få fraktioner till mindre områden. Den ges i ablativa doser både med kurativ intention som exempelvis vid icke småcellig lungcancer (NSCLC) i stadium I och med palliativt syfte vid till exempel hjärnmetastaser.
Strålbehandling i vårdprogrammet
Därefter följde ett avsnitt om strålbehandling i vårdprogrammet. Vid NSCLC i stadium I-IIA är stereotaktisk strålbehandling förstahandsvalet i de fall patienten inte är operabel. Tumören ska då vara mindre än 5 cm och det ska inte föreligga spridning. Behandlingen ges i detta fall ofta på 3–4 fraktioner. Vid NSCLC i stadium III rekommenderas kurativt syftande radiokemoterapi med företrädelsevis konkomitant behandling med platinabaserad kemoterapi och konventionell strålbehandling. Vid stabil sjukdom efter avslutad radiokemobehandling ges adjuvant behandling med immunterapi, något som tillkommit i senaste versionen av vårdprogrammet
I vårdprogrammet framgår också att strålning kan bli aktuellt postoperativt om en operation varit icke-radikal.
Vid småcellig lungcancer i stadium II-III rekommenderas antingen hyperfraktionerad strålbehandling 1,5Gyx2 per dag till 45 eller 60 Gy eller konventionell behandling 2 Gyx1 per dag upp till 66 Gy. Det sistnämnda har tillkommit i vårdprogrammet på grund av resultaten i THORA-studien.
En hög andel av patienterna med småcellig lungcancer utvecklar hjärnmetastaser, vid tillägg av profylaktisk strålbehandling förlängs överlevnaden och risken för hjärnmetastaser minskar. Det som då i regel ges är 2–3 veckors behandling 1 gång dagligen med 2–3 Gy åt gången.
Strålning ges också i palliativt syfte, framförallt vid smärtande skelettmetastaser, men också vid symptom från bröstkorgen samt mot hjärnmetastaser. Vid skelettmetastaser ges ofta strålning vid ett tillfälle. Strålbehandlingen mot hjärnmetastaser med SBRT är ofta en engångsbehandling och görs vid begränsat antal metastaser (1-ca 4). Vid fler metastaser ges helhjärnsbestrålning som då ges i ca 5–10 behandlingsomgångar. SBRT-behandlingen är generellt väl tolererad. Vid helhjärnsbestrålning ses ofta håravfall, illamående, trötthet och huvudvärk. De tre sistnämnda orsakas ofta av svullnad och behandlas med kortison.
Strålning kan också vara ett alternativ som lokal behandling vid stadium IV vid begränsad spridning, upp till 4–5 metastaser, vilket också är nytt i senaste revisionen av vårdprogrammet.
Minskad stråldos till lungorna med DIBH
Därefter var det dags för en mer långväga gäst. Gitte Fredberg Persson, överläkare vid Herlovs hospital med forskning knuten till Köpenhamns universitet, föreläste om DIBH, dvs Deep Inspiration Breathhold vid strålbehandling.
En av utmaningarna vid strålbehandling är som tidigare nämnts risken för strålbiverkan på närliggande känsliga organ, OAR. Tanken med DIBH är att minska positionsändringen av tumör och omkringliggande organ under strålningen och därmed får en mer precis strålbehandling med lägre stråldos och större marginal till riskorgan.
Tidigare har det bedömts att lungcancerpatienter ej är aktuella för DIBH då den metod som användes var maximal inandning, vilket var svårt för lungsjuka personer.
I Fredberg Persson forskargrupp i Köpenhamn har konceptet testats på nytt inom ramen för INHALE-studien. Syftet var att undersöka följsamheten till DIBH och nyttan med DIBH hos patienter med lokalt avancerad NSCLC som erhåller radiokemoterapi. Patienterna lärdes upp i DIBH, och till skillnad från tidigare studier krävdes inte maximal inandning.
Resultatet av studien visade att majoriteten av patienterna med lokalt avancerad lungcancer kunde medverka till DIBH. Avseende nyttan sågs hos patienterna med DIBH minskad stråldos till lungorna, minskad risk för strålpneumonit, minskad stråldos till hjärtat samt att kurativ intention kunde bibehållas hos fler patienter jämfört med de som behandlats i fri andning.
Tre studier med om kombinationsbehandlingar
Som avslutning under temat strålning presenterade Jan Nyman det projekt som han och SLUSG beviljats ett stort anslag för från Cancerfonden. I projektet ingår tre studier där radioterapi kombineras med systemisk behandling med förlängd överlevnad som primärt mål. Den första studien är ASTEROID, Ablative stereotactic radiotherapy with durvalumab, en randomiserad fas II studie för medicinskt inoperabla patienter i stadium I där ena armen erhåller endast SBRT och den andra SBRT samt adjuvant behandling med durvalumab i ett år. Studie nummer två är MARS – Multicentre phase III study. Addition of Radiotherapy to Standard medical treatment for stage IV NSCLC. Som titeln antyder gäller studien patienter med icke småcellig lungcancer i stadium IV som först får tre månaders behandling med immunoterapi, kemoterapi eller både och för att sedan randomiseras till antingen uppföljning eller thorakal strålbehandling med 36 Gy i 12 fraktioner. Sist ut är ANDROMEDA – Addition of hypofractionated high dose radiation in oligometastatic disease – där patienter med max fem metastaser tillgängliga för SBRT randomiseras till SBRT-behandling följd av standardbehandling eller endast medicinsk behandling.
Användningsområden för individuella patientöversikt
Efter stärkande kaffe med tilltugg tog Maria Flink vid med en exposé över hur vi kan använda den individuella patientöversikten, IPÖ. För den som använder och bemästrar IPÖ finns ett flertal användningsområden i vår kliniska vardag. Den kan bland annat vara ett bra underlag vid förberedelserna inför ett patientmöte samt en tydlig översikt att använda såväl i samband med patientmöten som på multidisciplinära konferenser eller vid överrapportering till kollega. Den kan också vara till hjälp för att identifiera patienter som kan vara aktuella för kliniska studier och kan bidra med värdefull statistik för kliniken. Ett annat verktyg inom IPÖ som är under uppbyggnad är datauttag för kliniska studier.
För att underlätta införande och användande av IPÖ erbjuds en resurs från nationella lungcancerregistret, NLCR som registrerar patienter 2018–2019 under förutsättning att kliniken själv avsätter en resurs som registrerar 2020–2021.
Därefter tog Gunnar Wagenius från NCLR vid om lPÖ:s förtjänster. Först ut var resultat från en studie om IPÖ för prostatacancer där det konstaterades vara ett enkelt och säkert system med kort inmatningstid, där svaret på en rad frågor kunde hittas snabbare och med färre fel än vid sökning i journalen.
Därefter förevisades hur vi ur registret kan få fram värdefull information såsom att insjuknandet i lungcancer har ökat, att utredning och testning vid lungcancer med tiden blivit mer omfattande, att de nya behandlingsmodaliteterna används allt mer och att överlevnaden har ökat för patienterna.
Sedan var det dags för postervandring och mingel med bubbel och tilltugg. Det var ett nytt mycket uppskattat inslag, med flertalet goda kandidater till priset för bästa poster som skulle delas ut under morgondagen.
Presentationer av avhandlingar
Fredagen inleddes med presentation av några av de avhandlingar inom lungcancer som försvarats sedan föregående möte. Moderator var Maria Planck onkolog och docent i Lund.
Inledningsvis presenterade Sebastian Sarudis sitt arbete med titeln ”Intrafractional motion effects during stereotactic body radiation therapy of lung tumors”. Sarudis är sjukhusfysiker, nu verksam i Jönköping som gjort sin avhandling vid Göteborgs universitet. Syftet med avhandlingen var att öka förståelsen för tumör och patient ändrar position under SBRT-behandling och vilken dososäkerhet på grund av detta man får vid olika moduleringar av behandlingstekniken.
Därefter presenterade onkologen Emelie Gezelius sin avhandling vid Lunds universitet. Avhandlingen baseras på RASTEN-studien och bär titeln ”Coagulation and other aspects of the cardiovascular system in small cell lung cancer.
Sist ut var Helena Ullgren, specialistsjuksköterska i onkologi som disputerat vid Umeå universitet med sin avhandling ”Who cares? Fragmentation or integration of Cancer Care”. Det övergripande syftet med avhandlingen var att utforska olika aspekter av vårdutnyttjande för patienter med komplexa vårdförlopp i en föränderlig cancervård.
Efter avhandlingspresentationerna hölls ett minnestal över den bortgångna Lars Ek av hans mångåriga vän och kollega Jaroslaw Kosieradzki. Vi fick höra om en mycket omtyckt person som beskrevs som såväl visionär som organisatör och en inspirationskälla för många.
SLUSG-studier förr, nu och framåt
Stärkta av kaffe och mingel med sponsorerna bjöd sedan Mikael Johansson, onkolog i Umeå och SLUSG-medlem, på en rapsodi över tidigare, nuvarande och kommande studier initierade av SLUSG.
Först ut var skivepitelcancerstudien som var en tidig studie av strålbehandling versus radiokemoterapi vid skivepitelcancer. I den inkluderades 327 patienter mellan 1983 och 1989. De randomiserades till antingen cisplatin/etoposid och därefter 56 Gy strålning, alternativt enbart strålning. Resultatet var att ingen signifikant skillnad i överlevnad sågs mellan grupperna. Därefter följde 2004 IALT – International Adjuvant Lung Cancer Trial där postoperativ adjuvant cytostatika sågs förlänga sjukdomsfri överlevnad.
En annan milstolpe som nämndes var IRIS-studien som publicerades 2008 i samarbete med norska lungcancergruppen. Det var en randomiserad Fas III-studie där karboplatin/irinotekan ställdes mot karboplatin/etoposid. I resultatet sågs bättre överlevnad och mindre biverkningar för de som erhållit irinotekan, ett resultat som ledde till förändrade behandlingsrekommendationer i Sverige.
En studie som kom att bekräfta en redan etablerad behandlingstradition var SPACE-studien. Där jämfördes SBRT 22 Gyx3 med konventionell strålning, 2Gyx35 vid stadium I-II NSCLC som bedömts vara inoperabel. Primärt effektmått var progressionsfri överlevnad, PFS. Någon skillnad i PFS kunde inte påvisas på tre år, men en tendens sågs till bättre lokal kontroll i SBRT-armen och behandlingen upplevdes därutöver också som enklare och mindre toxisk.
I PLANET-studien jämfördes individuellt doseskalerad och lätt accelererad radiokemoterapi till max 84 Gy med konventionell radioterapi till 68 Gy. Där sågs ökad toxicitet och ökad incidens av pneumoniter i experimentarmen samt en överdödlighet främst kopplad till fatala blödningar. Detta gjorde att behandlingen avbröts i förtid. I kontrollarmen sågs god överlevnad.
Sist ut av de avslutade studierna var THORA som initierades av den norska lungcancergruppen. Där randomiserades studiedeltagarna med SCLC stadium II-III till antingen konventionell strålbehandling (45 Gy) eller doseskalerad (60Gy). Studien visade en signifikant förbättrad överlevnad för experimentarmen vilket ledde till snabbt förändrade behandlingsrekommendationer.
Bland de pågående studierna nämndes MARS, en studie för stadium IV NSCLC utan behandlingsprediktiva mutationer. I den jämförs medicinsk standardbehandling mot samma behandling med tillägg av strålbehandling 3 Gyx12 mot primärtumören. I ASTEROID randomiseras studiedeltagarna till SBRT med eller utan tillägg av durvalumab i ett år. En annan pågående studie är den ickerandomiserade fas II studien av protonterapi vid thymom och thymuscancer, ProThym. Den sista studien av de nu pågående är ACHILES, en studie initierad av norska lungcancerstudiegruppen där standardbehandling med eller utan adjuvant atezolizumab ges vid lokalt avancerad småcellig lungcancer.
Därefter presenterades de studier som kommer att startas i närtid. I ERIS studien är syftet att jämföra sekvensen av tredje generationens respektive andra generationens TKI vid EGFR-muterad NSCLC i stadium IV. I syfte att utreda betydelsen av SBRT vid oligometastatisk sjukdom planeras start av ANDROMEDA-studien, en randomiserad fas III studie med kemo/immunterapi med eller utan SBRT vid maximalt fem metastaser hos patienter utan behandlingsprediktiva mutationer. I ASAB-studien kommer tillägg av SBRT mot känd tumörutbredning vid ALK-positiv NSCLC studeras. I studien ProLung kommer det att undersökas om protonterapi kan ha en roll i behandling av lokalt avancerad lungcancer.
Patientföreträdare har ordet
Näst på tur var Mia Rajalin, patientföreträdare i Lungcancerföreningen, en kvinna som i och med sin lungcancerdiagnos fått drivkraft att göra vården bättre. Hon belyste det problematiska i att lungcancer så tydligt förknippas med rökning. Utöver att det är stigmatiserande, innebär det också en risk för fördröjd diagnos för den som inte har rökt. I synnerhet hos unga lungcancerpatienter saknas ofta rökanamnes. 70 respektive 51 % av unga män och kvinnor med lungcancer har aldrig rökt. Ett annat problem är de sena diagnoserna, 39% av lungcancerpatienterna är i stadium IV när de diagnosticeras och de flesta har haft symtom i 1–3 månader. Många patienter har också haft flertalet vårdkontakter innan diagnostisk radiologi utförts.
Hennes förslag för att minska andelen sent upptäckt lungcancer är att inkludera symptom och kriterier upptagna i SVF allvarliga ospecifika symptom i SVF för lungcancer, t ex uttalad trötthet, smärtor och allmän sjukdomskänsla samt att upprepad förskrivning av antibiotika och smärtstillande samt ökat antal vårdbesök under kort tid ska ses som varningsflaggor.
Därefter berättade Leif Carlsson, Lungcancerfondens ordförande, om föreningens vision att ingen ska behöva dö i lungcancer samt om deras syfte att stödja lungcancerpatienter och deras anhöriga, verka preventivt och arbeta för en jämlik vård och god palliativ vård. Han påminde om att föreningen finns på såväl Facebook som Instagram och att de har en stödtelefon med uppringning för både patienter och närstående.
Pris för bästa posters
Efter hårda överläggningar av juryn presenterades så årets tre postervinnare. Först ut var Marija Kadadzovska-Kotevska, Anna Karlsson och medarbetare från Lunds universitet med postern ”A NanoString-based tool for parallel prediction of lung cancer histology, gene fusions, and PD-L1 status in specimens obtained by bronchoskopy with EBUS-TBNA”. Där förevisades hur man ur EBUS-materiel kunnat utvinna högkvalitativt RNA som kan användas för diagnostik såsom PD-L1-uttryck och fusionsgenstatus. Nästa vinnare var postern ”KRAS Mutations Impact Clinical Outcome in Metastatic Non-Small Cell Lung Cancer” skriven av Ella Eklund och medarbetare vid Göteborgs universitet. I studien sågs att KRAS-mutation var kopplat till bättre respons vid immunterapi och sämre respons vid platinumbaserad terapi. Den sista pristagaren var Linda Willén och medarbetare från region Gävleborg och Umeå universitet med postern ”Patterns of care and outcomes in immigrants with non-small cell lung cancer”. I studien sågs en jämlik lungcancervård utan signifikant skillnad i utfall mellan utomnordiska immigranter och infödda svenskar vid behandling av NSCLC.
Årets lungcancerstipendium
Under sista punkten presenterades Lungcancerstiftelsens stipendiat med följande motivering: ”Johan Botling har tilldelats Svenska Lungcancerfondens stipendium 2022 för sitt arbete inom molekylärpatologi. Han har varit drivande inom utvecklingen av detta för lungcancer alltmer betydelsefulla område. Dessutom bedriver han viktiga forskningsprojekt inom detta fält. Han har också gjort betydande insatser inom svenska planeringsgruppen för lungcancer genom att driva och lyfta fram patologins roll inom lungcancervården. Det är med stora förväntningar om fortsatt värdefullt arbete för lungcancerpatienternas bästa, som Johan Botling tilldelas 2022 års lungcancerstipendium.”
I sin stipendiatföreläsning tog han oss med på två parallella resor, dels den molekylärpatologiska, från en gen till femhundrasextio och dels sin egen personliga resa från Växjö och Karlskoga till Uppsala där han via studentorkester, amanuensuppdrag på patologen, hematopatologisk forskning och en frys med tumörvävnad till slut hamnade i molekylärpatologins förtrollande värld.